På Visingsö i Vänern står en av Sveriges mer kända historiska brudkronor. En liten brudkrona i barockstil från 1600-talet. Den sägs vara Ebba Brahes brudkrona och man kan se den i ett litet skåp i sakristian inne i den makalösa Brahe-kyrkan i barockstil. I somras fick jag äntligen möjligheten att se den i verkligheten efter många års väntan. Den är en av de brudkronor jag haft på min "bucketlist" och nu har jag sett den. Berättelsen om den här brudkronan blir till en svenskt "Romeo och Julia" eftersom Ebba Brahe i sin ungdom hade en romans med kungen Gustav II Adolf. Krigarkungen som som förhandlade med danske kung Christian om att släppa Skåne, Blekinge och Halland till Svea rike. 

Den unga och vackra Ebba, vars släkt härstammade från Visingsö, placerades 1611 - 1614 vid hovet som hovdam till Gustavs mor, änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp. och senare även till  änkedrottning Katarina Stenbock, 1614–1618. Man tror att det unga paret ska ha träffats redan 1611, då Ebba var 15 år och Gustav Adolf, som det året blev kung, bara 17 år gammal. Deras mödrar var mycket goda vänner och släkt med varandra. Deras brev till varandra finns än i dag att läsa och kungen gav Ebba de pärlor som ännu kallas Ebba Brahes pärlor. De syns i minitiatyrporträttet nedan. 

I breven kan man utläsa den förtvivlan de båda känner då änkedrottningen starkt motsätter sig relationen med Ebba och äktenskapsdrömmarna. Hon vill bättre för sin son och sneglar mot kontinenten och de tyska furstedöttrarna. Aningen märkligt kan man tycka då greve-släkten Brahe tillhör en av Sveriges finaste släkter vid den här tiden. Men det blev som änkedrottningen ville och det sägs att Ebba med sin diamantring ristade in "Jag är förnöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin." i en fönsterruta på Stockholms slott. och att änkedrottningen som sett det hela därefter ristade in "Det ena du vill, det andra du skall, Så plägar det gå i dylika fall".

Ebba gifte sig sen den 24 juni 1618 med  med Jakob De la Gardie på Stockholms slott. Och enligt sägnen skall hon då ha burit just den här brudkronan, men det finns egentligen inte bevisat. Brudkronan skänktes i alla fall till Brahe-kyrkan redan 1644 av Christina Catharina Stenbock, gift med Ebbas bror, Per Brahe d.y. Brudkronan lånades sen ut till traktens brudar ända fram till 1990-talet då Riksantikvarieämbetet bedömde att den var för skör för att lånas ut. Brudkronan är nu konserverad och visas inne i kyrkans sakristia. Här nedan ser du tre filmklipp från i somras när jag upplever brudkronan i sin monter. Den är ganska liten och nätt. Drygt 10 cm hög skulle jag tippa. Av förgyllt silver med ädelsten och pärlor. Oklart vilken sorts stenar. men några röda tror jag är granater och nån grön tror jag är Peridot.

Det finns inte mycket att läsa om just brudkronan men desto mer om romansen med kungen och Ebbas liv och leverne i 1600-talets Stormakts Sverige. Ebba fick uppleva förlisningen av regalskeppet Vasa och hon fick bo i ett palats som hette Makalös och som låg i Kungsträdgården i Stockholm. Hon blev över 70 år gammal och var känd som en duktig förvaltare av sina olika gods. Än idag kan man besöka hennes lilla rosa lusthus i Skinnskatteberg. 

Vill du läsa mer om Ebba Brahe så finns en bra artikel i Populär Historia >>

På min bucketlist har jag i många år haft Skepparlövs kyrkas brudkrona av förgyllt silver från 1597. 
I ateljén sitter ett litet vykort av den över mitt arbetsbord och jag berättar om den då och då för besökare. Det är den äldsta brudkronan i Sverige (då Danmark) som kan knytas till en viss plats och av en namngiven mästare. Den är skapad av Hans Klaussøn, den främste av silvermästarna i Vä och känd som en av de bästa i hela Norden. 

Brudkronan väger hela 1,3 kilo och ”består av en kronring – 20 cm i diameter – som är sammansatt av åtta rektangulära plattor med ornament och figurer. Från kronringen växer ett 15 cm högt och rikt bearbetat bladverk. Överst kröns kronan av flygande örnar. Runt ring och bladverk hänger 100-talet gjutna berlocker – änglamasker, hjortar, lamm, gubbhuvuden, lejon och fantasifigurer.” Källa: Svenska Kyrkan

Brudkronan är ledad vilket är ganska vanligt att de stora medeltida kronorna är. De var lätta att frakta och förvara platta i ett schatull. De ”krusiga” topparna i kronan är typiskt för brudkronor från 1500-talet. 

För många år sedan när jag var på Regionmuseet i Kristianstad, så var den på renovering. Jag fick bara se den på ett vykort som jag köpte i butiken. Vykortet sitter numera över mitt arbetsbord och ibland berättar jag för besökare om just den här kronan, utan att ha sett den.

Men så i somras, på semestern, blev det tid för nytt besök på museet och plötsligt så stod den där! Jag fick  lite puls i det ögonblicket. Stor och pampig på en röd valk, i en monter. Och jag närmar mig med mobilens kamera. Jag vill krypa in för att se alla detaljerna och känna på den. Men glaset är emellan oss. Jag kan knappt slita mig. Så fin den är. Och nu har jag sett den i verkligheten och satt en bock på min bucketlist #crownspotting. 

En kul detalj i sammanhanget är att den här brudkronan nog var förbjuden enligt dansk lag vid tidpunkten då det skapades. För 1586 föreskrevs det på en herredag i Köpenhamn att t.o.m. adliga brudar bara fick bära krans och inte krona till bröllopet. Men det struntade man naturligtvis i bland folk, oavsett klass. En följd av förbudet är att danska brudkronor idag är ganska ovanligt, den enda som finns kvar från tiden är den här.

Brudkronan som används vid detta bröllop påminner om brudkronan från Vä, men den är lägre enligt bilden. Man kan notera att brudkronor då redan var förbjudna att använda enligt dansk förordning. Den sista gången Skepparlövs brudkrona bars var kanske vid ett bröllop 1958 som vi kan se på ett foto av Folke Johansson och Lennart Sääf. Här ser man hur stora och tunga dessa medeltida 1500-talskronor är.

Är du som jag nyfiken på den här brudkronan så kan du kika på detaljerna under renoveringen så kan du se bilder från restaureringen hos Acta på deras hemsida.

Då och då snubblar man över något som riktigt tar andan ur en och ger en riktig kick. Detta hårsmycke som grävdes upp ur en kunglig grav i Ur för 4500 år sedan är just precis det. Jag gjorde ett Instagram-inlägg om en av mina inspiratörer Alexander Calder och hans smycken, som förefaller inspirerade av forntida ceremoniella och rituella huvudsmycken. Jag googlade gamla huvudsmycken och fick se fantastiska bilder, filmer och föreläsningar från Penn Museum från utgrävningen av C Leonard Woolley mellan 1920-34, då de hittade denna grav i det som förr var Mesopotamien och numera är södra Irak.

En drottning vid namn Puabi  låg begravd med smycken, rituella objekt, mat, dryck, smink samt sina hovdamer och tjänare i öknen. Redan på 30-talet rekonstruerades hennes smycken av Woolleys hustru som hon trodde Puabi såg ut. I bildbanken ser man de mest fantastiska bilder på olika tolkningar av hur dräkten sett ut på Puabi. Men sannolikt stämmer de nyare bilderna bättre överens med ursprunget. Delar av smyckena finns nu även på British museum där en av hovdamernas huvudsmycken finns bevarade tillsammans med olika diadem och andra smycken. 

I graven hittades en 40-årig kvinna, 152 cm lång, som bar en mantel av pärlsträngar i guld, silver, agat, lapis lazuli och karneol. Ett bälte med guldringar och pärlor av guld, lapis och karneol. Flera halsband av guld och ädelsten. Utvunnet ur gruvor i Afghanistan och Iran. På huvudet bar hon sannolikt en peruk med hårband av tunt, perfekt hamrat guld, som var virade i många meter. Ovanpå detta flera kransar med blad av guld och blommor av lapis och agat. Baktill på huvudet en hårkam av spansk typ med stora stjärn-formade blommor av rent guld. I håret fanns även ringar av guldtråd och till detta ett par stora örhängen i månform av tunn guldplåt. 

Bladen i smycket är sannolikt av poppel och pil som var lokala träslag i området. Man tror att smyckets symboler kan ha att göra med gudinnan Innana/Ischtar, som hon hette i området ( Vi känner henne senare som Afrodite och Venus). Och i hårkammen finns 7 blommor som kan påminna om de 7 portar Ischtar enligt myten fick passera för att nå systern i dödsriket där hon enligt myten var tvungen att ge bort ett plagg eller ett smycke i varje port. Det skulle ju kunna vara en blomma ur kammen i varje port? Men det är ren spekulation från min sida, medan jag Googlar. Du kan läsa själv på Wikipedia.

I graven hittades även en hovdam i huvudsmycken som påminner om Puabis men som är något enklare. De finns numera på British museum där bilden till vänster lånad. Bilden till höger visar dem på en skulptur i en utställning på Penn Museum i USA. Man tror för övrigt att dessa tjänare som Puabi begravdes med, de var många och klädda för bankett, slogs ihjäl med en klubba i bakhuvudet, möjligen drogade först. Människo-offer var inte ovanlig i samband med kungliga begravningar vid tiden för Puabi. 

Det finns massor av spännande saker att lära om Drottning Puabi och hennes hov, kulterna och ritualerna men mest spännande tycker nog jag, att det är att titta på teknikerna, materialen och estetiken runt smyckena. Så att få se detaljerade bilder som denna på hårkammen där jag kan se hur de jobbat och tänkt, för 4500 år sedan, är fascinerande och hisnande. Att dessa ens finns kvar i marken och att man kunnat få upp dem så pass intakta att de går att rekonstruera. Otroligt! Vill du höra mer om Puabi, hennes smycken och gudinnekulten runt henne så har Penn Museum flera bra föreläsningar på Youtube. Här länkar jag till en av dem. Och nedan, drygt 7 minuter om Drottning Puabi och de starka kvinnorna i Ur, superspännande och inspirerande. Se den!
​

Mitt första möte med det sydsvenska bonadsmåleriet tror jag var den många meter långa bonaden som visades på Hallands konstmuseum. Målad av Per Svensson, även kallad Per i Duvhult, som här skall ha målat dotterns brudfölje. Jag blev alldeles tagen av de granna färgerna och den naivistiska stilen i dessa bonader och speciellt då den här, där brudstassen (bröllopsföljet) kommer fram till bröllopsgården och bjuds på en sup under äreporten av brudens far. 

Det är något alldeles speciellt med de färgsprakande  bilderna som ger mig en förväntan om fest och glamman. På bonaden ser vi brudstassen med brudgum och förridare i flera rader på prickiga, randiga, färgglada hästar och i vagnarna efter bruden och hennes brudpigor. Alla med färggranna kransar och band som faller ned över nacken. Sk. brudnacke eller pignacke, så man skulle se fin ut bakifrån. Man kan tänka sig vilken härlig syn det var när dessa långa följen red genom byarna och mellan gårdarna. Bonaden visar ett allmogebröllop på landet under 1800-talet och jag blev så inspirerad av såväl färger som former. Skulle man kunna göra en kollektion smycken utifrån det?

Jodå! Det blev en kollektion av hårsmycken med diadem, kransar och brudkronor i det jag kallar Hallandsfest & bröllop. Ett tema som jag fortfarande jobbar med i ateljén. Jag jobbade med halvädelsten och silverplate i den stora brudkronan där själva kronringen är som en blomgirlang tagen ur bonaden ovan. Modellen är inspirerad av 1500-talets brudkronor (se inlägget om brudkronan i Unnaryd) som blev moderna under 1700-1800-talets allmogebröllop och syns tolkade i bonaderna. I varje spets monterade jag ett hamrat blänke som rör sig och fångar solstrålarna där bruden går fram. 

Senare fick jag möjligheten att plåta med hjälp av Ofelia och Anja i deras folkdräkter från Harplinge och Svartrå. Ofelia bär på bilden ett av mina enkla diadem med vita odlade sötvattenspärlor. Ett diadem som jag levererat till flera folkdräkter genom åren. Anja blir krönt med den stora "Hallandskronan" medan hon håller i en liten röd krona i 1700-talsmodell av träkulor som jag kallar "Rödtott".

Jag tror det var just dessa bilder på Anja som Anna Blomster hittade på Google då hon letade brudkrona till sitt mycket speciella bröllop sommaren 2019. Hon kom farande till min ateljé i Morup i mars samma år för att se om den verkligen kunde passa just henne? För det var den här brudkronan hon bestämt sig för att bära till sitt bröllop under Berättarfestivalen i Ljungbys 30-årsjubileum 2019. Hon jobbade nämligen på Sagomuseet i Ljungby med att berätta sagor och sägner för både vuxna och barn. Bröllopet skulle bli själva finalen på festivalen dit alla var bjudna och då ville hon bära en brudkrona med referenser till Halland, där hon var född, och så hade hon hittat denna på nätet och blivit lite kär. Men skulle den passa?

Jag brukar alltid säga att varje krona och hårsmycke jag gör slutligen hittar sin bärare. Lite likt Askungen och hennes glas-sko. Det är bara en fråga om tid innan hon kommer. Och i detta fallet hette hon Anna och kom farande från Ljungby för att prova ut brudkronan till sitt sagobröllop. Jag minns hur jag tog upp den från podiet och sakta monterade den över hennes hår. Den satt som en smäck! Helt rätt i både storlek och form. Hon var så otroligt fin där hon stod framför mig i ateljén. Rosig av glädje och lättnad. Den passade! 

Hon for iväg med brudkronan i asken och ett löfte om någon bild från bröllopet och jag var så glad att min stora Hallandskrona skulle få vara med om ett spännande äventyr och ett riktig sagobröllop. Hon hade berättat lite om hur hon skulle ha en egen variant av folkdräkt med dräktliv i blått och en vit linneklänning. Det lät fantastiskt.

Långt senare kom en bild på mejlen, inte en helt förväntad bröllopsbild, men en väldigt kul och jag tror en "väldigt Anna" utifrån vårt samtal i ateljén den där dagen. På bilden tar hon sig en sup ur en konservburk av glas strax innan hon ger sitt Ja! inför hela berättarfestivalen.
​
Och kanske var hon i det ögonblicket en smula inspirerad av bonaden av Per i Duvhult? Där han står redo med en sup i äreporten. Vad vet jag? Det var i alla fall fantastiskt att få se min brudkrona i ett så härligt och kreativt sammanhang.

Genom Annas besök hos mig så fick jag även ju veta att i Ljungby finns ett fantastiskt litet museum på tema sagor och sägner i bygden. Och varje år anordnar de en stor internationell berättarfestival där människor möts och berättar och lyssnar till varandras berättelser. Jag besökte själv museet 2020 för att få se allt som Anna berättat om och det var helt magiskt roligt och charmigt. Så har du vägarna förbi Ljungby, Titta in! 
​

- Det var bröllop i Södra Unnaryd den 13 juni 1909 och kyrkoherde Lindsten har noterat kronbröllop i kyrkan. För andra par noterades kyrkobröllop. Carl Persson och Hulda Jönsson blev man och hustru i kyrkan i Unnaryd. Äreporten stod på vägen utanför gården Lövdala. Det sägs att den stora brudkronan gled på sned och orsakade mormor en svår huvudvärk under bröllopsdagen. Kalaset efteråt hölls i Lövdala, som ligger utanför byn på väg mot Femsjö. Man kan se att kronan glidit lite bakåt, tycker jag, därav huvudvärken. Det var en stor dag och trots att morfar Carls far var död lyckades man tydligen få ihop till ett bra kalas.

Så lyder messet från Elisabet Haarala i Tranemo på mitt Instagram-konto. Hon hade svarat på mitt upprop om Äreportar med transparanger genom att skicka en bild på sin mormor och morfar framför äreporten från 1909. Tyvärr fanns här ingen transparang som vi kunde se på fotot, men väl en makalös äreport i formen av en stor krona med flaggor i topp. Jättefint... men...

Det som väckte min nyfikenhet var den stora brudkronan på bilden hon sänt. Jag kände direkt igen den som den vackra brudkronan från Södra Unnaryd i Småland på gränsen till Halland. En brudkrona som jag stött på två gånger tidigare och dokumenterat i både film och bild påUnnaryds Bonadsmuseum. Första gången fick jag en privat visning av Sören Kabell, Ordförande i hembygdsföreningen, som levande kunde berätta om den borttappade brudkronan i Unnaryd. Som man tror att en av bonadsmålarna sett och avbildat på en bonad. Filmen och bonaden kan du se här nedan.

​Andra gången var den heta sommaren 2018 när vi tog en dagsutflykt till Bonadsmuseet i Unnaryd. Termometern visade 36 plusgrader, men på bonadsmuseet rådde full aktivitet med studenter från Konstakademin i Dresden, som tolkade dessa makalösa bonader i olika projekt. Jag fick prova att bli en färggrann figur i en bonad, lite likt en klippdocka. Men det är ju en helt annan historia, som jag skall berätta om i ett annat inlägg senare. 

Inne på bonadsmuseet stod nu den stora brudkronan från Södra Unnaryd som varit "borttappad" sen länge. Jämte bonaden som den syns i av bonadsmålaren Johannes Nilsson. Det var kvävande hett i lokalen, men jag glömde det helt inför prakten framför mig. Pampig och guldförgylld, full av darrande, klirrande blad, med änglar och Maria-figurer som påminner om det katolska arvet och Jungfru Maria som himlens Drottning och oskulden förkroppsligad. ​

Brudkronan i Unnaryd är en tung pjäs på något drygt kilo i förgyllt tenn. Brudkronan ha åtta höga ståndare  i form av en stiliserad lilja (iris), en s.k. fleur-de-lis som representerar Jungfru Maria och ofta återfinns inom den franska heraldiken som ett tecken på kunglighet. Det är en symbol vi ofta hittar i kungliga kronor från medeltiden. I den här kronan är de besatta med änglar och keruber i topparna.  I de lägre ståndarna sitter ansikten i en medaljongform. Det kan vara jungfru Maria men här är jag mer osäker. Ornamenten är sannolikt gjutna och massproducerade för dessa brudkronor som blev populära och masstillverkades efter reformationen. 

Kronans ståndare hålls samman av en s.k. ten (ringformad stång). ​Kronringen är ledad med en inskription som är svårtydd på mina foton. Men jag tycker mig kunna utläsa Tennkrona gjord till Unnaryd. Brudkorna är antagligen gjuten i tenn och förgylld. Modellen är av det renässansmode som rådde på landsbygden långt in på 1700-talet. 

Kronbröllop hade kyrkoherden noterat berättade Elisabeth och undrade lite varför? När det står kronbröllop i kyrkböckerna så innebär det att bruden gifter sig i kyrkans egen brudkrona som då lånats eller hyrts ut. Bruden kallades då för en Kronbrud vilket var ett tecken på ärbarhet och jungfrulighet. 

Det skall finnas många historier om den här brudkronan har jag förstått när jag mejlade Hylte pastorat men tyvärr har jag inte lyckats få tag i den person som kan berätta dem alla. Men har du något att berätta om just den här kronan så får du gärna göra det i kommentaren eller kontakta mig på mejlen. 

Här nedan kan du se min korta lilla film från 2013 filmad med dåtidens mobilkamera vid en privat visning av Unnaryds Bonadsmuseum av nestorn Sören Kabell där han berättar om en specifik bonad och brudkronan i Unnaryd. Se den!

Har du något roligt att tillföra i den här berättelsen eller något att du känner till om brudkronan i Unnaryd. Tveka inte att  berätta i kommentaren. 

Idag vill jag berätta om designprocessen bakom ett tio år gammalt beställningsjobb. Jag kallar det Ofelias medeltida Luciakrona i Växsjö Domkyrka 2010. 

Uppdraget: skapa en Lucia-krona i gotisk modell. En helgonkrona utan ljus. Inspirationen är jungfruns krona ur St Göran och drakenstatyn i Storkyrkan i Stockholm. Jag berättar om processen bakom i mitt Facebook Live från den 1 juli 2020.

Processen tar några månader från beställning till leverans. Är du intresserad av detta så skall du se min replay där jag berättar om mitt tänk och hur jag jobbar nedan i Youtube-filmen.
​

1. Vem var Lucia, vad är en Luciakrona? Syracusa 300-talet
2. Bildgoogla St Göran och gotiska kronor, men hittar inga bilder på jungfrun.
3. Åka till Stockholm för att titta på skulpturen och fota.
4. Google, fundera, skissa och skicka ett förslag: känsla, form, teknik, färg?
5. Söka och beställa sten och vita pärlor, 7 strängar små sötvatten till kronringen. Blå och rökfärgade glasstenar i kronringen.
6. Göra trämallar till 4 separata delar
7. Konstruera och montera
8. Visuella test
9. Fota och skicka bilder. Få ok eller ändra?
10. Packa och skicka kronan på posten.
11. Be kunden om bilder
12. Media, var syns den?

Resultatet
Kronan används och bärs av Ofelia i samband med ett Medeltidsinspirerat Lucia firande i Växsjö Domkyrka 2010 samt 2011, sen oklart. Hon bär även en otroligt vacker handbroderad sidendräkt med rött bälte av medeltida snitt. Hon bär ett enda högt ljus i händerna där hon går fram som en medeltida drottning.
​
I media.
Löpet på Smålandsposten 2010
TV4 Nyheterna Kalmar, leder till BUS-ersättning, 2 ggr. 

Idag skall vi ägna oss åt lite Crownspotting tänkte jag! Vi skall titta lite extra på en alldeles speciell brudkrona från medeltiden och se vart den leder oss? Så, låt oss börja ...

Blanche föddes som en kunglig Lancaster 1392 i Cambridgeshire som nummer sex i en skara av sju syskon. Vi vet inte så mycket om henne mer än att hon gifte sig med den 14 år äldre Hertig Ludwig av Bayern vars far var kung i Tyskland. En allians mellan kungariken med Blanche som en dyrbar handelsvara. 

Brudkronan som hon bar vid bröllopet den 6 juli 1402 i katedralen i Köln är en av de få kvarvarande medeltida kronorna och den kommer ur kung Richard II:s kvarlåtenskap. 

En makalös gotisk skapelse som idag finns att se i Münchens skattkammare. Den här kronan är en av totalt elva kronor som finns listade i Richard II:s inventarielista. Men det är bara den här kronan som vi vet har överlevt genom historien. Övriga är sannolikt sålda eller nedsmälta för att finansiera krig och annat. 

Ibland kallas den Blanche krona, ibland The Palatine crown, the bohemian, the french och ibland Crown of an English queen. Kärt barn har många namn.

För mig blev det en omedelbar förälskelse första gången jag såg den här kronan på bild. Det brände till i hjärtat och den blev faktiskt starten för “Kronmakaren”. Det var runt 2007 tror jag, kanske 2006... Jag fick syn på den i en tidning som ett bokomslag. Det var ett portalverk om medeltida europeiska smycken av Ronald. W. Lightbown från V&A i London. Jag hade aldrig sett maken till något så vackert som den höga sirliga gotiska guldkrona fylld av ädelsten och vita pärlor som fyllde framsidan. Så olik allt annat jag tidigare sett. 

Jag bara måste veta mer om detta! Så jag kastade mig till biblioteket i Örebro där jag bodde för att se om den fanns att låna. Jodå, det fanns ett exemplar i Sverige. I Uppsala. De kan fjärrlåna den en vecka till mig. Men jag får inte ta ut den från bibblan för boken kostar runt 15 000 kr att köpa. Aj aj!

Så jag köpte ett kopieringskort och satt där varje kväll efter jobbet, i en vecka och kopierade alla kapitel om just medeltida kronor och hårsmycken och allt som var angränsade ämnen. Boken är enorm, stor och tjock som en tegelsten, och så blev även min bunt av kopior.  Ett fantastiskt verk för den som är intresserad av medeltiden och smyckekonsten. Just den här kronan nämns dock bara på ett ställe i boken, i ett kort stycke. Men den frontar boken som ett av medeltidens gotiska återstående portalverk. 

I boken berättas att kronan ingick i Blanche av Lancasters hemgift men att den sannolikt tillhört Anne av Bayern som var gift med Richard II. Den ingår i inventarielistan efter densamme och överfördes till Blanche familj när hennes far Henry IV tog tronen från kusinen Richard II. Då dekorerades den med 91 pärlor, 63 balas rubiner, 47 safirer, 33 diamanter (varav 8 falska) och 5 smaragder. Kronan vägde knappt ett kilo, och värderades då till 246 engelska pund.

Man tror att kronan är tillverkad i antingen Frankrike eller England runt 1370-80, men den innehåller 8 fusk-diamanter vilket kan antyda England, som inte var helt främmande för oäkta stenar i kungliga kronor. 1402, inför bröllopet, restaurerades den och den saknade rosetten ersattes av ett klumpigare guldsmedsarbete i England. Kronan är gängad och kan därför förvaras platt, vilket är ganska vanligt i historien. Lätt att ta isär och frakta. 

Kronan består av 12 hexagonformade plattor (rosetter) i guld med emaljerade rosetter i blått och rött. Upp ur varje rosett springer en stiliserad Fleur de Lis (lilja) besatt av safirer, balas rubiner, smaragder och vita pärlor. Måtten på kronan anges till 18 cm hög och 18 cm i dm samt 56,5 cm i omkrets.

Det finns som sagt inte många gotiska kronor kvar intakta men av den här kan man få en bild av den symbolism, färg- form- och hantverksprakt som verkligen kännetecknade Gotiken i såväl dräkt och smycken som arkitektur (1100 -1500). 

Valet av såväl metall som stenar i kronan är naturligtvis viktigt. Safiren var medeltidens mest uppskattade sten och passande för en kung. Den blå färgen förknippades med Jungfrun och kunglighet och representerade trohet. Näst efter kom Rubinen som var kungligt röd. Den röda färgen var blodets, kärlekens och passionens färg. Diamanter stod för renhet och smaragden, den grönaste av gröna fick hjärtan att glädjas. Pärlan, vit som snö, var en referens till Jesus och Jungfrun (Mother of pearl) och den symboliserade just oskuld, renhet. Formen på kronan är som en cirkulär rabatt av liljor, även de en symbol för Jungfrun och kunglighet. Det är en kunglig krona som kom att användas vid åtminstone ett medeltida bröllop, som en brudkrona. Så mycket vet vi.

För mig var den här kronan starten på en fascination inför i kronor och brudkronan som ett rituellt, skulpturalt objekt. Och det är många gånger genom åren som jag har funderat på hur jag skulle kunna tolka den här i min enkla trådslöjd? Sommaren 2019 kom jag på hur jag skulle lösa fleurongerna på mitt vis och påbörjade vad jag kallar ett riktigt evighetsprojekt. Jag håller på ännu och är definitivt inte säker på om det kommer att fungera som jag tänkt mig. Men arbetet med kronan när min fantasi och tar mig ut på historiska äventyr.

Jag får inre bilder av Blanche där i katedralen i Köln med sin gyllene brudkrona. Kanske har hon håret utsläppt över ryggen? En blek engelsk ros? Vad tänkte hon där hon stod med en krans av gyllne liljor? Jag kikar lite närmre på årtalen och upptäcker till min fasa att hon bara är tretton år där hon står. En liten unge med en makalöst ståtlig brudkrona! Den inre bilden blir helt annorlunda nu! Huuh. Sen sansar jag mig och inser att medeltiden, mer eller mindre, präglas av barnbröllop. De flesta flickor gifts bort som barn eller väldigt unga flickor. Man blir heller inte så gammal, runt 30 år kanske?

Jag tröstar mig med att Blanche ändå, enligt källorna, skall ha haft ett lyckligt äktenskap med sin Ludwig. Hon fick sonen Rupert 1406 som sextonåring och Strumpebandsorden 1408. Den 22 maj, vid 17 års ålder dog hon av feber i Hagenau i Alsace och begravdes i Neustadt.

Hon hann inte göra mycket väsen av sig, vår Blanche. Men hennes lillasyster Philippa av England giftes bort med Erik av Pommern genom en allians med Kalmarunionens drottning Margareta I av Danmark. Så hon blev drottning Filippa av Sverige, Norge och Danmark och bosatte sig på Kalmar Slott. I brudgåva fick hon av sin make Fyn med Odense och Nasbyhoved i Danmark och Romerike i Norge. Samt, hör och häpna! Närke och Örebro i Sverige.

Cirkeln är sluten, nu är vi hemma i Örebro igen. Tänk vilka resor och aha-moments man kan få bara genom en enkel Crownspotting! Blanche med den makalösa gotiska brudkronan hade en lillasyster som blev drottning av Sverige och fick Örebro i bröllopspresent. Makalöst!

Drottning Filippa av Sverige (Norden) dog den 5 januari 1430, 35 år gammal och begravdes i Vadstena klosterkyrka. 

Blanche brudkrona finns ännu idag att se i Münchens Skattkammare.