​Krokanen på kungliga bröllop
Krokanens elegans har gjort den till en självklar dessert på många kungliga bröllop genom historien. Ett känt exempel är bröllopet mellan Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia 1976. På deras bröllop dekorerades dessertbordet med en storslagen krokan, en hyllning till tradition och hantverk. Den imponerande skapelsen var formad som ett torn och dekorerad med sockerskulpturer och rosa blommor med ett brudpar på toppen.

Krokanen idag
​Idag är krokanen kanske inte lika vanlig som på 1800-talet, men den dyker fortfarande upp vid speciella tillfällen – särskilt på bröllop där tradition står i fokus. Jag var på det fina och anrika Conditori Nordpolen i Vara (det måste du besöka) nyligen och frågade då om man fortfarande kunde beställa en Krokan till bröllop där? Jag hade fått veta att man förr alltid kunde beställa Krokan till bröllop och kalas hos dem. Kvinnan jag talade med berättade att de fortfarande bakade bröllopskrokaner till varandras bröllop och att man alltid kunde fråga om man var intresserad av att beställa. Men att det var ovanligt numera eftersom en krokan tar tid att baka och därför även kostar en hel del. 

Krokanen och bröllopstårtan – Tradition och förvandling över tid
Krokanen och bröllopstårtan är två bakverk som delar plats på ett bröllop, men de berättar varsin historia om tradition, estetik och tidens gång. Medan bröllopstårtan som vi känner den idag är en relativt modern företeelse, har krokanen rötter som sträcker sig tillbaka till 1600-talet och franskt hovliv. De är två olika delar i ett bröllop och de ersätter inte varandra. 

Krokanen har en speciell roll vid bröllop och serveras oftast som en höjdpunkt under festen. Den används både som en dekoration och som dessert och kan serveras på olika sätt beroende på traditioner och parets önskemål. Här är några vanliga tillfällen och sätt att servera krokan vid ett bröllop:

1. Som en del av dessertbordet
Krokanen placeras centralt på dessertbordet, ofta som en imponerande mittpunkt. Gästerna kan beundra den under middagen och fotografera  innan den "öppnas".

När: Efter huvudrätten, tillsammans med andra desserter.
Hur: Gästen bryter själva av bitar (ofta med hjälp av bestick) och tar för sig, eller så serveras små sektioner av personalen.

2. Istället för en traditionell bröllopstårta
I vissa fall ersätter krokanen den klassiska bröllopstårtan. Brudparet kan göra en ceremoniell "första biten" genom att bryta av en bit tillsammans.

När: Under tårtceremonin, vanligtvis efter middagen och innan dansen börjar.
Hur: Ofta används en hammare eller en speciell kniv för att knacka loss delar av krokanen. Krokanen är sammanfogad med karamell, som stelnar och blir hårt och sprött. Det krävs därför ett kraftigare verktyg för att bryta av bitar utan att förstöra hela konstruktionen. Att använda händerna direkt kan vara svårt och kladdigt, medan en hammare eller kniv ger kontroll och gör det lättare att dela upp bakverket.
​
3. Som bröllopets final
Vid bröllop som pågår sent kan krokanen vara ett spektakulärt inslag vid midnatt eller efter första dansen. Den lyfts fram som en avslutning på festligheterna och fungerar både som dessert och showpiece.

När: Sent på kvällen eller när dansgolvet tar en paus.
Hur: Serverad tillsammans med kaffe, dessertvin eller liknande.

4. Med individuell servering
I modernare varianter kan krokanen kombineras med en klassisk tårta och serveras som individuella portioner, där gästerna serveras en bit av krokanen och tårtan vid bordet.

När: Efter middagen, som en del av en formell dessert.
Hur: I små, eleganta portionsskålar.

Traditionens betydelse
Vid bröllop som följer äldre traditioner är krokanen också en symbol. Det sägs att den ska brytas av för att visa hur starkt äktenskapet är – utan att hela tornet faller samman. Att dela krokanen med sina gäster symboliserar gemenskap och kärlek.

Krokanen – en föregångare till bröllopstårtan
Innan den klassiska våningstårtan med vit marsipan och eleganta dekorationer blev en självklarhet vid bröllop, var krokanen ofta festens mittpunkt. Med sin tornliknande struktur och glittrande karamell var den en imponerande symbol för lyx och skicklighet. I Frankrike, där krokanen har sitt ursprung, var den en storslagen dessert som kunde formas till fantastiska konstruktioner – allt från slott till bågar och hjärtan.

Krokanens pyramidform, byggd av små bakverk som profiteroles eller karamelliserade nötter, hade även en symbolisk betydelse. Formen kunde tolkas som en representation av stabilitet och styrka i det äktenskap som skulle börja. Vid kungliga bröllop, som det mellan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia 1976, kompletterade krokanen ofta en traditionell bröllopstårta, en påminnelse om dess roll som föregångare.

​Bröllopstårtans framväxt
Bröllopstårtan, i sin moderna form, började växa fram under 1800-talet. Den ärvde delar av krokanens symbolik men blev också en manifestation av romantik och renhet, inte minst genom sin vita glasyr. Flera av dagens traditioner, som att bruden och brudgummen skär den första biten tillsammans, växte fram samtidigt som våningstårtan blev populär.

I jämförelse med krokanens knapriga och karamelliserade konsistens erbjuder bröllopstårtan en mjukare och mer tillgänglig upplevelse för gästerna. Dess smak och fyllning kunde anpassas efter tidens mode – från smörkrämer och sockerkaka till moderna varianter med mousser och bär.

Vad är skillnaden mellan en Krokan och en ​Croquembouche?
Croquembouche
Croquembouche är ett franskt bakverk som traditionellt används vid bröllop och festliga tillfällen. Namnet kommer från de franska orden croquer ("att knastra") och bouche ("mun"), vilket syftar på den krispiga, knapriga karamellen som täcker bakverket. Här är några kännetecken för croquembouche:

Form: Croquembouche är en pyramidformad struktur som byggs upp av små profiteroles (eller små bakverk som är fyllda med kräm eller grädde) som sammanfogas med smält karamell. Formen är vanligtvis en storslagen, fristående tornliknande figur.

Karamell: Croquembouche är täckt med smält socker som stelnar till en hård karamell, vilket gör att bakverket får en glittrande yta. Detta karamellskikt håller ihop profiterolesen, vilket ger en både vacker och smakrik effekt.

Servering: Vid bröllop eller festliga tillfällen kan gästerna bryta av bitar av croquembouchen eller serveras små portioner. Det är ofta en imponerande dessert vid större festligheter och en symbol för lyx och hantverk.

Ursprung: Croquembouche kommer ursprungligen från Frankrike och är en mycket traditionell dessert där, särskilt vid bröllop och på nyårsafton.

Krokan - ett svenskt nationalbakverk
Krokan är en svensk variant av en liknande idé, men med sina egna traditioner och små skillnader:

Form: En krokan byggs upp av terasser av mördeg som fylls av sirliga bågar av spritsad marsipan till en tornliknande form. Men det kan även vara ymninghetshorn och andra föremål som stått modell för krokanen. Krokanen kan ibland vara en mer improviserad konstruktion och kan vara formad på olika sätt, beroende på design och hur den presenteras. Skillnaden är att krokanen ofta är mer som ett konstverk än en strikt strukturerad pyramid. 

Karamell: Precis som i croquembouche används karamell för att sammanfoga bakverken. Men karamellen används inte för att täcka krokanen på samma sätt som den knäckiga Croquembouche. Däremot kan den användas för att skapa färgade fönsterliknande effekter i krokanen.

Servering: Krokanen serveras ofta som en central dessert på bröllop och fest, där gästerna kan bryta av bitar själva. Den kan vara en del av dessertbordet eller en huvudattraktion . 

Ursprung: Krokanen har sina rötter i franska croquembouche, men har anpassats och fått en tydlig svensk prägel, särskilt genom att vara mer flexibel i form och dekoration. Den var populär vid svenska bröllop och festligheter ända fram till 1980-talet. Numera är den ett mer unikt och väldigt exklusivt inslag på bröllop och kalas.

Jag har själv aldrig sett en krokan i verkligheten och än mindre smakat på en.  Men tänk om fler vågade sig på en klassisk krokan till bröllop och kalas. Jag hoppas i alla fall och jag någon gång får komma på ett kalas med Krokan!

Vill du prova att baka en krokan? Här hittar du ett recept.

Recept för en klassisk  "Croquembouche"
Att baka en krokan kräver både tid, tålamod. Här är ett recept om du vill prova.
Ingredienser till profiteroles:

• 2,5 dl vatten
• 100 g smör
• 2 dl vetemjöl
• 3–4 ägg

Fyllning:

• 3 dl vispgrädde
• 1 msk socker
• 1 tsk vaniljsocker

Karamell:

• 2 dl socker
• 1 dl vatten
• 0,5 dl glukossirap

Så här gör du:

1. Profiteroles: Börja med att koka upp vatten och smör. När det bubblar, rör snabbt ner mjölet tills det blir en smidig deg. Tillsätt äggen ett i taget. Spritsa ut små bollar på en plåt och grädda i 200 °C i cirka 20 minuter.
2. Fyllning: Vispa grädden fluffig med socker och vaniljsocker. När profiteroles har svalnat, fyll dem med grädden.
3. Karamell: Värm socker, vatten och glukossirap tills det blir gyllenbrunt. Doppa toppen av varje profiterole i karamellen och börja bygga en pyramid.
4. Dekoration: Avsluta med sockerspinn eller kanske några ätbara blommor.

​Profiteroles är ett franskt bakverk som består av små, luftiga bollar gjorda av pâte à choux (en slags skållad deg). De bakas i ugnen tills de är gyllene och ihåliga, vilket gör dem perfekta att fyllas med olika godsaker. Ofta fylls profiteroles med vispad grädde, vaniljkräm eller glass och toppas med chokladsås eller karamell.

Namnet kommer från det franska ordet profit, som ursprungligen syftade på små belöningar eller njutningar.  Profiteroles används ofta som byggstenar i en krokan, där de sammanfogas med karamell i ett dekorativt torn.

Vill du läsa mer om Ebba Brahe så finns en bra artikel i Populär Historia >>

På min bucketlist har jag i många år haft Skepparlövs kyrkas brudkrona av förgyllt silver från 1597. 
I ateljén sitter ett litet vykort av den över mitt arbetsbord och jag berättar om den då och då för besökare. Det är den äldsta brudkronan i Sverige (då Danmark) som kan knytas till en viss plats och av en namngiven mästare. Den är skapad av Hans Klaussøn, den främste av silvermästarna i Vä och känd som en av de bästa i hela Norden. 

Brudkronan väger hela 1,3 kilo och ”består av en kronring – 20 cm i diameter – som är sammansatt av åtta rektangulära plattor med ornament och figurer. Från kronringen växer ett 15 cm högt och rikt bearbetat bladverk. Överst kröns kronan av flygande örnar. Runt ring och bladverk hänger 100-talet gjutna berlocker – änglamasker, hjortar, lamm, gubbhuvuden, lejon och fantasifigurer.” Källa: Svenska Kyrkan

Brudkronan är ledad vilket är ganska vanligt att de stora medeltida kronorna är. De var lätta att frakta och förvara platta i ett schatull. De ”krusiga” topparna i kronan är typiskt för brudkronor från 1500-talet. 

För många år sedan när jag var på Regionmuseet i Kristianstad, så var den på renovering. Jag fick bara se den på ett vykort som jag köpte i butiken. Vykortet sitter numera över mitt arbetsbord och ibland berättar jag för besökare om just den här kronan, utan att ha sett den.

Men så i somras, på semestern, blev det tid för nytt besök på museet och plötsligt så stod den där! Jag fick  lite puls i det ögonblicket. Stor och pampig på en röd valk, i en monter. Och jag närmar mig med mobilens kamera. Jag vill krypa in för att se alla detaljerna och känna på den. Men glaset är emellan oss. Jag kan knappt slita mig. Så fin den är. Och nu har jag sett den i verkligheten och satt en bock på min bucketlist #crownspotting. 

En kul detalj i sammanhanget är att den här brudkronan nog var förbjuden enligt dansk lag vid tidpunkten då det skapades. För 1586 föreskrevs det på en herredag i Köpenhamn att t.o.m. adliga brudar bara fick bära krans och inte krona till bröllopet. Men det struntade man naturligtvis i bland folk, oavsett klass. En följd av förbudet är att danska brudkronor idag är ganska ovanligt, den enda som finns kvar från tiden är den här.

Brudkronan som används vid detta bröllop påminner om brudkronan från Vä, men den är lägre enligt bilden. Man kan notera att brudkronor då redan var förbjudna att använda enligt dansk förordning. Den sista gången Skepparlövs brudkrona bars var kanske vid ett bröllop 1958 som vi kan se på ett foto av Folke Johansson och Lennart Sääf. Här ser man hur stora och tunga dessa medeltida 1500-talskronor är.

Är du som jag nyfiken på den här brudkronan så kan du kika på detaljerna under renoveringen så kan du se bilder från restaureringen hos Acta på deras hemsida.

Jag klär inte myrtenkronor, men ibland har jag fått den frågan faktiskt. Just nu är brudkronan av Myrten omodern men när min mamma och pappa gifte sig på tidigt 60-tal så var den fortfarande i bruk som en liten grön brudkrona ovanpå en vit slöja. De var ofta gjorda av enkel järntråd i en klassisk liten prinsess-modell alternativt en sluten krona av kunglig form. Det var ett florist-jobb att klä en myrtenkrona av hundratals små väldoftande gröna blad som virades fast på ställningen till en grön liten krona.​

Vill du läsa mer om detta så har jag läst in mig på bland annat hemsidan Shenet som du hittar här.
​Är du nyfiken på att veta mer om blomsterkransen vid bröllop och dess historia hittar du här.

Då och då snubblar man över något som riktigt tar andan ur en och ger en riktig kick. Detta hårsmycke som grävdes upp ur en kunglig grav i Ur för 4500 år sedan är just precis det. Jag gjorde ett Instagram-inlägg om en av mina inspiratörer Alexander Calder och hans smycken, som förefaller inspirerade av forntida ceremoniella och rituella huvudsmycken. Jag googlade gamla huvudsmycken och fick se fantastiska bilder, filmer och föreläsningar från Penn Museum från utgrävningen av C Leonard Woolley mellan 1920-34, då de hittade denna grav i det som förr var Mesopotamien och numera är södra Irak.

En drottning vid namn Puabi  låg begravd med smycken, rituella objekt, mat, dryck, smink samt sina hovdamer och tjänare i öknen. Redan på 30-talet rekonstruerades hennes smycken av Woolleys hustru som hon trodde Puabi såg ut. I bildbanken ser man de mest fantastiska bilder på olika tolkningar av hur dräkten sett ut på Puabi. Men sannolikt stämmer de nyare bilderna bättre överens med ursprunget. Delar av smyckena finns nu även på British museum där en av hovdamernas huvudsmycken finns bevarade tillsammans med olika diadem och andra smycken. 

I graven hittades en 40-årig kvinna, 152 cm lång, som bar en mantel av pärlsträngar i guld, silver, agat, lapis lazuli och karneol. Ett bälte med guldringar och pärlor av guld, lapis och karneol. Flera halsband av guld och ädelsten. Utvunnet ur gruvor i Afghanistan och Iran. På huvudet bar hon sannolikt en peruk med hårband av tunt, perfekt hamrat guld, som var virade i många meter. Ovanpå detta flera kransar med blad av guld och blommor av lapis och agat. Baktill på huvudet en hårkam av spansk typ med stora stjärn-formade blommor av rent guld. I håret fanns även ringar av guldtråd och till detta ett par stora örhängen i månform av tunn guldplåt. 

Bladen i smycket är sannolikt av poppel och pil som var lokala träslag i området. Man tror att smyckets symboler kan ha att göra med gudinnan Innana/Ischtar, som hon hette i området ( Vi känner henne senare som Afrodite och Venus). Och i hårkammen finns 7 blommor som kan påminna om de 7 portar Ischtar enligt myten fick passera för att nå systern i dödsriket där hon enligt myten var tvungen att ge bort ett plagg eller ett smycke i varje port. Det skulle ju kunna vara en blomma ur kammen i varje port? Men det är ren spekulation från min sida, medan jag Googlar. Du kan läsa själv på Wikipedia.

I graven hittades även en hovdam i huvudsmycken som påminner om Puabis men som är något enklare. De finns numera på British museum där bilden till vänster lånad. Bilden till höger visar dem på en skulptur i en utställning på Penn Museum i USA. Man tror för övrigt att dessa tjänare som Puabi begravdes med, de var många och klädda för bankett, slogs ihjäl med en klubba i bakhuvudet, möjligen drogade först. Människo-offer var inte ovanlig i samband med kungliga begravningar vid tiden för Puabi. 

Det finns massor av spännande saker att lära om Drottning Puabi och hennes hov, kulterna och ritualerna men mest spännande tycker nog jag, att det är att titta på teknikerna, materialen och estetiken runt smyckena. Så att få se detaljerade bilder som denna på hårkammen där jag kan se hur de jobbat och tänkt, för 4500 år sedan, är fascinerande och hisnande. Att dessa ens finns kvar i marken och att man kunnat få upp dem så pass intakta att de går att rekonstruera. Otroligt! Vill du höra mer om Puabi, hennes smycken och gudinnekulten runt henne så har Penn Museum flera bra föreläsningar på Youtube. Här länkar jag till en av dem. Och nedan, drygt 7 minuter om Drottning Puabi och de starka kvinnorna i Ur, superspännande och inspirerande. Se den!
​

Vilket roligt omtumlande år det har varit hos mig. Jag är oerhört glad och tacksam att allt föll på plats och att jag fått lusten åter i mitt hantverk. Jag har haft några år av funderingar, slentrian och tvivel men under 2020 tog allt fart genom tiden för eftertanke som följde på pandemin. Jag började experimentera med nytt innehåll och nya tekniker och material i mitt hantverk. Allmogetraditioner och återbruk har fått allt större plats i min verksamhet och jag har hittat ett helt nytt uttryck genom min återbruksutmaning inför Lucia 2021: Att upcykla en billig Luciakrona i plast. Och när jag väl förlorade mig i allt skräp jag hittade och alla verktyg som fick ett helt nytt användningsområde så kom jag ut ur ateljén med både Lucia, tärna och en Julebrud. Otroligt roligt projekt som leder mig in på en ny bana 2022 tänker jag. 

Men, allt började egentligen med en tom tub tomatpuré förra vårvintern... Jag visste redan att inuti tuberna dolde sig en fantastiskt guldig tunn metall med otrolig glans. Ett sånt där material som dåtidens grannlåstkronmakare skattat sig lyckliga om de haft. Jag hade jobbat med metallen tidigare men i andra objekt. men så slog det mig att den kunde vara perfekt för att skapa de små skålarna som i min värld kallas flitter eller blänken. Förr hade de till uppgift att skydda bäraren mot trolldom och onda ögat i brudkronor och dräktsilver. Men självklart var de även dekorativa element när de klirrade och darrade i brudkronan eller broschen. 

Så en kväll gick jag ut och stansade upp ett gäng runda diskar, hamrade upp formen i min puckelanka och voila, de blev ju helt perfekta! Senare lärde jag mig att det gick att tvätta av trycket på tuben för en silvrig yta. Så nu kunde jag jobba med både silver och guld i mina blänken. Och till råga på allt så var det med återbruk av gammalt skräp! Det kändes så fint att få presentera det hela under våren och sommaren 2021.

Den 8 mars kom de farande ut till Morup, Centerkvinnorna i Falkenberg med Petra Eriksson i spetsen. De hade valt ut mig för mitt hantverk och arbete på landsbygden som den de ville diplomera i Falkenberg 2021. Otroligt roligt och smickrande! Jag fick ett fint diplom och en jättefin tårta med en trevlig fikastund ute i vårsolen på min terass. Jag minns att Petra sa att de skickat info till Halland Nyheter men att de sällan lyfte det i tidningen. Så döm av min förvåning när de både ringt och messat mig medans vi satt där och fikade. Tidningen skickade Annika Kalbom med kameran direkt efter lunch och dagen därpå var det en helsida med mig i tidningen där de fokuserade en gammal nyhet från 2017 i rubriken. Kronan i handen är heller inte den rubriken avser.

Kort efter detta så hör SVT Halland av sig och vill besöka ateljén för ett samtal om bl.a. hållbarhet och mitt tänk om just det. De hade läst artikeln i HN och blivit nyfikna. Så nån vecka senare ser jag mig själv snurra runt på SVT Nyheter och tala om gamla bröllopstraditioner allt medan jag drar mässingstråd i en mall. Det var inte första gången i TV för min del, men det var första gången som det rörde min egen verksamhet och det kändes väldig pirrigt och roligt.

Det blev ett udda och lite kul reportage från en konstnärsateljé med ett udda uttryck och objekt så någon vecka senare lyfts det i programmet Landet Runt, där det snurrar någon dryg vecka vid olika tider. Just detta inslag ledde till att flera hundra nya människor började följa mig på Instagram. Jag fick massor av mess och blev inbjuden till olika grupper på tema hantverk runt om i Sverige. Jag fick även några nya beställningar och förfrågningar som ett resultat av spektaklet. Superkul! ​

Och av formen jag drog upp under reportaget blev det senare en liten brudkrona av trådslöjd med handfärgade träpärlor i rönnbärsrött som såldes som en kompisgåva, från en vän till en annan. Jättefint!

2020 var verkligen ett år för eftertanke och nya planer. Efter en sommar med stängd ateljé då jag istället körde ett Facebook-live varje onsdag på olika teman stod det klart för mig att tiden var mogen för att fördjupa mig i ett eget intresse. Jag hade sen länge varit nyfiken på en lokal bröllopstradition med äreportar och transparanger som jag fått möjlighet att dokumentera genom åren. Materialet låg obearbetat i datorn, foton, filmer, intervju. Jag bestämde mig för att ta tag i det och söka projektstöd för att bearbeta och följa upp det material jag hade.

Det var en ren chansning men plötsligt hade jag fått ekonomiskt stöd från både Region Halland kultur och statliga Nämnden för hemslöjdsfrågor. Fantastiskt! När jag berättade om det i ett Facebook-inlägg så slöt så många upp med information och berättelser att jag blev tvungen att göra om det till ett Open Call och en hel kartläggning med hjälp av allmänhet och organisationer i Halland med omnejd. Så under vår och sommar pinnades det vilt på min digitala karta och många slöt upp och ville bidra. Jag fick nya kontakter och gjorde flera nya intervjuer för att kartlägga traditionen. I september sammanställde jag allt insamlat till en egen utställning i min nya Konsthall och det kom massor av människor för att se vad vi samlat in gemensamt. Vill du läsa mer om projektet så finns det här på bloggen som en egen rubrik Äreport & Transparang. 

Ett av mina sista livesändningar under sommaren 2020 gör jag en tillbakablick och konstaterar att jag firar såväl 5 års-, som 10 årsjubileum den sommaren. 10 år med min första ateljé i Morup, ett litet grönt och rosa lusthus som jag betalade med min första frilans-inkomst 2009. Och 5 år med min fina lyxiga, vita, vinterbonade ateljé i funkisstil. Men hur skulle jag fira allt detta? Med en egen Konsthall förstås! Så i augusti 2020 Googlade jag runt och kontaktade ett företag i Norrland som hade så fint dimensionerade friggebodar i funkisstil på sin hemsida. Jag beställde en av dem med leverans till jul, i förhoppning om att kunna nyttja den milda halländska vintern till bygget...

Men tji fick jag. 2021 dånade in med både kyla och en hetsig pandemi. Skulle vi hinna till Konstrundan i maj? Och vad skulle folk säga när vi vräkte upp ordet KONSTHALL i stora svarta bokstäver på en liten friggebod? Den 10 april kom det en glipa i skitvädret så sambon och brorsbarnets make Kristoffer kunde börja bygga. De jobbade på så bra att redan på kvällen stod huset uppe med takpappen lagd och klar. Wow! Sen var det bara för oss att pilla vidare med målning så snart vädret tillät. Jag minns hur det skvalade regn över mig och sambon när vi slutligen skulle sätta upp bokstäverna som jag lagt så mycket tid och energi på att få fram. Vi var båda skitnervösa för att uppfinningen med små inborrade trästavar skulle få motsvarande håll i väggen. För syftet med distansen var ju ett trick där baksidans neongröna skulle reflekteras mot de vita och sprida ett svagt grönt sken runt bokstaven. Fint värre!

Den 13 maj har våren äntligen kommit till Morup och vi har fått Konsthallen så gott som klar. Bokstäverna är uppe och jag kan ha min egen första utställning. Jag kör ett live på Facebook och smäller av en konfetti-bomb för att markera händelsen. Framför öppningen vajar mina festspiror av återbruk. Det känns så otroligt härligt att vara på gång!

Det blir en intensiv sommar och höst i Konsthallen då jag bjuder in min gamla kompis San Lundberg som sommarkonstnär i min konsthall. Hon visar grafik och keramisk skulptur hela sommaren. Vi får till en härlig vernissage med inbjudna gäster, inte så många men det blir ändå en rolig vernissage med många nya möten. i solen. Även här sker invigningen med Live på Facebook och Instagram. Så roligt!

Klicka här när du vill redigera.

I september är det dags igen, för min egen utställning som "avslutar" mitt Open call efter Äreportar och transparanger i Halland med omnejd. Det blir en riktig folkfest där jag får låna in transparanger för att visa samman med ett urval av bilderna som skickats in. 

Det blir en härlig helg med massor av besökare, såväl mina inbjudna gäster som pinnat på kartan, lånat ut material till utställningen eller representerar en organisation. Så här minglade regionråd, ordförande för kulturnämnd, transparangkonstnärer och andra gäster med besökare till vår första Konstrunda i Falkenberg. Jag räknade med att runt 300 besökare tittade in under första helgen i september. Inklusive radio P4 sände direkt i veckan.

Jag har fått frågan förr men inte känt min mogen uppgiften. Men så kom en förfrågan från regissören Eva Sevholt som jobbar med en lokal produktion i Okome/Köinge/Svartrå teaterföreningen. Ett diadem i rysk stil till årets deckare? Kan du fixa det? Jag är på. Principen är "More is More" och det skall påminna om Ryssland och bärnsten. Tack och lov har jag massa plaststrass från barn-workshops liggande. Och slagmetall för förgyllning. Grunnar på hur jag skall få till formen. Trådslöjden duger inte. Den är för sirlig och vek för teatern. Jag behöver en hel form, som påminner om metall. Ligger sömnlös och funderar. Efter några dagar står det klart. Ut i garaget och leta på gamla platskrukor av större format. Rita mall och sen skära ut formen ur krukan. Perfekt! Bara att förgylla och lägga på sten i "ryska" formationer. Teater är bländverk. Eva blev jättenöjd med jobbet, men jag tror inte hon vet att det var en blomkruka som gett formen till Tsarinne-diademet, så hysch, hysch.

Det har varit ett otroligt roligt och fartfyllt år i mitt liv och jag är så tacksam för alla som har hjälpt mig, både vänner, familj och organisationer, som nya bekanta runt om i världen. Alla kunder som valt mig till sina bröllop och alla som bidraget i min kartläggning. Men mest av allt kanske min sambo Enar Nilsson som alltid stöttar mina påhitt och far land och rike runt med mig i sökandet efter ny kunskap och inspiration. 

Nu får vi se vad 2022 bär i sitt sköte ... Jag har i alla fall mutat in januari som en månad för ett eget nytt projekt inför våren. I februari har jag en liten pop up i Kungsbacka på Kulturhuset Fyren invid konsthallen. Och så har jag fått ett jättekul projekt till 2023. Men det är ett stort hysh, hysh än så länge...

Gott nytt 2022!
Britten Toftarp, Kronmakaren i Morup

Mitt första möte med det sydsvenska bonadsmåleriet tror jag var den många meter långa bonaden som visades på Hallands konstmuseum. Målad av Per Svensson, även kallad Per i Duvhult, som här skall ha målat dotterns brudfölje. Jag blev alldeles tagen av de granna färgerna och den naivistiska stilen i dessa bonader och speciellt då den här, där brudstassen (bröllopsföljet) kommer fram till bröllopsgården och bjuds på en sup under äreporten av brudens far. 

Det är något alldeles speciellt med de färgsprakande  bilderna som ger mig en förväntan om fest och glamman. På bonaden ser vi brudstassen med brudgum och förridare i flera rader på prickiga, randiga, färgglada hästar och i vagnarna efter bruden och hennes brudpigor. Alla med färggranna kransar och band som faller ned över nacken. Sk. brudnacke eller pignacke, så man skulle se fin ut bakifrån. Man kan tänka sig vilken härlig syn det var när dessa långa följen red genom byarna och mellan gårdarna. Bonaden visar ett allmogebröllop på landet under 1800-talet och jag blev så inspirerad av såväl färger som former. Skulle man kunna göra en kollektion smycken utifrån det?

Jodå! Det blev en kollektion av hårsmycken med diadem, kransar och brudkronor i det jag kallar Hallandsfest & bröllop. Ett tema som jag fortfarande jobbar med i ateljén. Jag jobbade med halvädelsten och silverplate i den stora brudkronan där själva kronringen är som en blomgirlang tagen ur bonaden ovan. Modellen är inspirerad av 1500-talets brudkronor (se inlägget om brudkronan i Unnaryd) som blev moderna under 1700-1800-talets allmogebröllop och syns tolkade i bonaderna. I varje spets monterade jag ett hamrat blänke som rör sig och fångar solstrålarna där bruden går fram. 

Senare fick jag möjligheten att plåta med hjälp av Ofelia och Anja i deras folkdräkter från Harplinge och Svartrå. Ofelia bär på bilden ett av mina enkla diadem med vita odlade sötvattenspärlor. Ett diadem som jag levererat till flera folkdräkter genom åren. Anja blir krönt med den stora "Hallandskronan" medan hon håller i en liten röd krona i 1700-talsmodell av träkulor som jag kallar "Rödtott".

Jag tror det var just dessa bilder på Anja som Anna Blomster hittade på Google då hon letade brudkrona till sitt mycket speciella bröllop sommaren 2019. Hon kom farande till min ateljé i Morup i mars samma år för att se om den verkligen kunde passa just henne? För det var den här brudkronan hon bestämt sig för att bära till sitt bröllop under Berättarfestivalen i Ljungbys 30-årsjubileum 2019. Hon jobbade nämligen på Sagomuseet i Ljungby med att berätta sagor och sägner för både vuxna och barn. Bröllopet skulle bli själva finalen på festivalen dit alla var bjudna och då ville hon bära en brudkrona med referenser till Halland, där hon var född, och så hade hon hittat denna på nätet och blivit lite kär. Men skulle den passa?

Jag brukar alltid säga att varje krona och hårsmycke jag gör slutligen hittar sin bärare. Lite likt Askungen och hennes glas-sko. Det är bara en fråga om tid innan hon kommer. Och i detta fallet hette hon Anna och kom farande från Ljungby för att prova ut brudkronan till sitt sagobröllop. Jag minns hur jag tog upp den från podiet och sakta monterade den över hennes hår. Den satt som en smäck! Helt rätt i både storlek och form. Hon var så otroligt fin där hon stod framför mig i ateljén. Rosig av glädje och lättnad. Den passade! 

Hon for iväg med brudkronan i asken och ett löfte om någon bild från bröllopet och jag var så glad att min stora Hallandskrona skulle få vara med om ett spännande äventyr och ett riktig sagobröllop. Hon hade berättat lite om hur hon skulle ha en egen variant av folkdräkt med dräktliv i blått och en vit linneklänning. Det lät fantastiskt.

Långt senare kom en bild på mejlen, inte en helt förväntad bröllopsbild, men en väldigt kul och jag tror en "väldigt Anna" utifrån vårt samtal i ateljén den där dagen. På bilden tar hon sig en sup ur en konservburk av glas strax innan hon ger sitt Ja! inför hela berättarfestivalen.
​
Och kanske var hon i det ögonblicket en smula inspirerad av bonaden av Per i Duvhult? Där han står redo med en sup i äreporten. Vad vet jag? Det var i alla fall fantastiskt att få se min brudkrona i ett så härligt och kreativt sammanhang.

Genom Annas besök hos mig så fick jag även ju veta att i Ljungby finns ett fantastiskt litet museum på tema sagor och sägner i bygden. Och varje år anordnar de en stor internationell berättarfestival där människor möts och berättar och lyssnar till varandras berättelser. Jag besökte själv museet 2020 för att få se allt som Anna berättat om och det var helt magiskt roligt och charmigt. Så har du vägarna förbi Ljungby, Titta in! 
​

- Det var bröllop i Södra Unnaryd den 13 juni 1909 och kyrkoherde Lindsten har noterat kronbröllop i kyrkan. För andra par noterades kyrkobröllop. Carl Persson och Hulda Jönsson blev man och hustru i kyrkan i Unnaryd. Äreporten stod på vägen utanför gården Lövdala. Det sägs att den stora brudkronan gled på sned och orsakade mormor en svår huvudvärk under bröllopsdagen. Kalaset efteråt hölls i Lövdala, som ligger utanför byn på väg mot Femsjö. Man kan se att kronan glidit lite bakåt, tycker jag, därav huvudvärken. Det var en stor dag och trots att morfar Carls far var död lyckades man tydligen få ihop till ett bra kalas.

Så lyder messet från Elisabet Haarala i Tranemo på mitt Instagram-konto. Hon hade svarat på mitt upprop om Äreportar med transparanger genom att skicka en bild på sin mormor och morfar framför äreporten från 1909. Tyvärr fanns här ingen transparang som vi kunde se på fotot, men väl en makalös äreport i formen av en stor krona med flaggor i topp. Jättefint... men...

Det som väckte min nyfikenhet var den stora brudkronan på bilden hon sänt. Jag kände direkt igen den som den vackra brudkronan från Södra Unnaryd i Småland på gränsen till Halland. En brudkrona som jag stött på två gånger tidigare och dokumenterat i både film och bild påUnnaryds Bonadsmuseum. Första gången fick jag en privat visning av Sören Kabell, Ordförande i hembygdsföreningen, som levande kunde berätta om den borttappade brudkronan i Unnaryd. Som man tror att en av bonadsmålarna sett och avbildat på en bonad. Filmen och bonaden kan du se här nedan.

​Andra gången var den heta sommaren 2018 när vi tog en dagsutflykt till Bonadsmuseet i Unnaryd. Termometern visade 36 plusgrader, men på bonadsmuseet rådde full aktivitet med studenter från Konstakademin i Dresden, som tolkade dessa makalösa bonader i olika projekt. Jag fick prova att bli en färggrann figur i en bonad, lite likt en klippdocka. Men det är ju en helt annan historia, som jag skall berätta om i ett annat inlägg senare. 

Inne på bonadsmuseet stod nu den stora brudkronan från Södra Unnaryd som varit "borttappad" sen länge. Jämte bonaden som den syns i av bonadsmålaren Johannes Nilsson. Det var kvävande hett i lokalen, men jag glömde det helt inför prakten framför mig. Pampig och guldförgylld, full av darrande, klirrande blad, med änglar och Maria-figurer som påminner om det katolska arvet och Jungfru Maria som himlens Drottning och oskulden förkroppsligad. ​

Brudkronan i Unnaryd är en tung pjäs på något drygt kilo i förgyllt tenn. Brudkronan ha åtta höga ståndare  i form av en stiliserad lilja (iris), en s.k. fleur-de-lis som representerar Jungfru Maria och ofta återfinns inom den franska heraldiken som ett tecken på kunglighet. Det är en symbol vi ofta hittar i kungliga kronor från medeltiden. I den här kronan är de besatta med änglar och keruber i topparna.  I de lägre ståndarna sitter ansikten i en medaljongform. Det kan vara jungfru Maria men här är jag mer osäker. Ornamenten är sannolikt gjutna och massproducerade för dessa brudkronor som blev populära och masstillverkades efter reformationen. 

Kronans ståndare hålls samman av en s.k. ten (ringformad stång). ​Kronringen är ledad med en inskription som är svårtydd på mina foton. Men jag tycker mig kunna utläsa Tennkrona gjord till Unnaryd. Brudkorna är antagligen gjuten i tenn och förgylld. Modellen är av det renässansmode som rådde på landsbygden långt in på 1700-talet. 

Kronbröllop hade kyrkoherden noterat berättade Elisabeth och undrade lite varför? När det står kronbröllop i kyrkböckerna så innebär det att bruden gifter sig i kyrkans egen brudkrona som då lånats eller hyrts ut. Bruden kallades då för en Kronbrud vilket var ett tecken på ärbarhet och jungfrulighet. 

Det skall finnas många historier om den här brudkronan har jag förstått när jag mejlade Hylte pastorat men tyvärr har jag inte lyckats få tag i den person som kan berätta dem alla. Men har du något att berätta om just den här kronan så får du gärna göra det i kommentaren eller kontakta mig på mejlen. 

Har du något roligt att tillföra i den här berättelsen eller något att du känner till om brudkronan i Unnaryd. Tveka inte att  berätta i kommentaren. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig engagemanget och intresset från allmänheten inför mitt projekt Äreport & Transparang. Inte heller hur tydligt det skulle visa sig att just denna bröllopstradition gått under radaren i litteraturen. Och hur lite kunskap som faktiskt finns om dess ursprung.

Med hjälp av ett Open Call och en digital kollaborativ karta har jag, tillsammans med allmänheten, under våren/sommaren 2021  lyckats samla in och nåla upp (pinna) mer än 90 äreportar med transparanger runt om i Halland. Några av dem även i Småland och Västra Götaland. Daterade från 1909 och fram till och med september 2021. Jag har även hittat belägg för fenomenet på Gotland samt i Skåne Men vet, i skrivande stund, inget om utbredningen eller traditionen på dessa platser.

I en artikel i Hallands Nyheter från 2010 står att läsa att Christina Andersson-Wiking på Länsmuseet i Varberg (numera Halland kulturhistoriska museum) daterar transparangen till 1930-1940-talet då landsbygden elektrifierade. Men här har jag textmässiga belägg för att de brukades redan vid 1800-talets slut och även ännu tidigare. I artikeln sägs vidare att äreporten restes som en signal om att bröllop skett, men här vill jag mena att äreporten ingår som en del i bröllopets ritualer. Som delvis ett sammanhållande kitt och en social markör mellan vänner, släkter och grannar på landsbygden.

I min utställning Äreport & Transparang från september 2021 visade jag resultatet av vårens kartläggning med intervjuer och dokumentation i bild och text. Här visade jag även fem inlånade transparanger, varav en av Inga Persson i Glostorp. det var genom artikeln i HN med henne från 2010 som jag blev medveten om denna tradition. Så det kändes ju väldigt mäktigt att få ha en Inga-transparang med i min utställning. I den här filmen visar jag dig lite av utställningen och transparangerna. 

Nya frågor väcks av materialet. Jag skall nu följa upp, analysera, läsa på och sammanställa materialet för att sätta det i ett historisk sammanhang som kan publiceras på olika sätt. Jag hoppas vara klar med allt detta i vinter för att till våren kunna berätta nåt helt nytt för dig här på bloggen. För du skall inte tro att jag är klar än!

Det har varit ett fantastiskt projekt som har lett till så mycket mer än jag kunde ana i våras då jag bestämde mig för att äntligen fördjupa mig i den halländska traditionen bakom Äreportar & Transparanger vid bröllop och fest. Jag är många stort tack skyldig för all hjälp och allt engagemang under den här tiden. Makalöst! 

Jag avslutar med en bild på transparangmakaren Ellinor Bengtsson som lät mig dokumentera hennes arbete med transparangen till dottern Annies och Svens bröllop i augusti 2018. Då fick jag även dokumentera när de smyckade och reste Äreporten kvällen före bröllopet. på Stensbol, ett stenkast från min ateljé. I våras kom hon med Annie och Sven och poserade framför mitt Open Call till allmänheten. Och tänk, nu finns även en liten  Astrid som hälsade på. 

nEtt litet minne från 2018 då det begav sig för Annie och Sven i Morups kyrka. Jag är så glad att jag fick följa dem och deras familjer i förberedelserna inför bröllopet. och jag är så glad för att jag fick leverera brudkronan till Annie. Den som numera kallas "Annies Day". <3 

Avslutningsvis en bild på transparangen när den lyser i mörkret. De ser nästan svart ut men är vit som snö med blommor, blad och höstens äpplen i olika nyanser. Transparangen är skuren av Ellinor Bengtsson till dottern Annies bröllop.