På min bucketlist har jag i många år haft Skepparlövs kyrkas brudkrona av förgyllt silver från 1597. 
I ateljén sitter ett litet vykort av den över mitt arbetsbord och jag berättar om den då och då för besökare. Det är den äldsta brudkronan i Sverige (då Danmark) som kan knytas till en viss plats och av en namngiven mästare. Den är skapad av Hans Klaussøn, den främste av silvermästarna i Vä och känd som en av de bästa i hela Norden. 

Brudkronan väger hela 1,3 kilo och ”består av en kronring – 20 cm i diameter – som är sammansatt av åtta rektangulära plattor med ornament och figurer. Från kronringen växer ett 15 cm högt och rikt bearbetat bladverk. Överst kröns kronan av flygande örnar. Runt ring och bladverk hänger 100-talet gjutna berlocker – änglamasker, hjortar, lamm, gubbhuvuden, lejon och fantasifigurer.” Källa: Svenska Kyrkan

Brudkronan är ledad vilket är ganska vanligt att de stora medeltida kronorna är. De var lätta att frakta och förvara platta i ett schatull. De ”krusiga” topparna i kronan är typiskt för brudkronor från 1500-talet. 

För många år sedan när jag var på Regionmuseet i Kristianstad, så var den på renovering. Jag fick bara se den på ett vykort som jag köpte i butiken. Vykortet sitter numera över mitt arbetsbord och ibland berättar jag för besökare om just den här kronan, utan att ha sett den.

Men så i somras, på semestern, blev det tid för nytt besök på museet och plötsligt så stod den där! Jag fick  lite puls i det ögonblicket. Stor och pampig på en röd valk, i en monter. Och jag närmar mig med mobilens kamera. Jag vill krypa in för att se alla detaljerna och känna på den. Men glaset är emellan oss. Jag kan knappt slita mig. Så fin den är. Och nu har jag sett den i verkligheten och satt en bock på min bucketlist #crownspotting. 

En kul detalj i sammanhanget är att den här brudkronan nog var förbjuden enligt dansk lag vid tidpunkten då det skapades. För 1586 föreskrevs det på en herredag i Köpenhamn att t.o.m. adliga brudar bara fick bära krans och inte krona till bröllopet. Men det struntade man naturligtvis i bland folk, oavsett klass. En följd av förbudet är att danska brudkronor idag är ganska ovanligt, den enda som finns kvar från tiden är den här.

Brudkronan som används vid detta bröllop påminner om brudkronan från Vä, men den är lägre enligt bilden. Man kan notera att brudkronor då redan var förbjudna att använda enligt dansk förordning. Den sista gången Skepparlövs brudkrona bars var kanske vid ett bröllop 1958 som vi kan se på ett foto av Folke Johansson och Lennart Sääf. Här ser man hur stora och tunga dessa medeltida 1500-talskronor är.

Är du som jag nyfiken på den här brudkronan så kan du kika på detaljerna under renoveringen så kan du se bilder från restaureringen hos Acta på deras hemsida.

Jag klär inte myrtenkronor, men ibland har jag fått den frågan faktiskt. Just nu är brudkronan av Myrten omodern men när min mamma och pappa gifte sig på tidigt 60-tal så var den fortfarande i bruk som en liten grön brudkrona ovanpå en vit slöja. De var ofta gjorda av enkel järntråd i en klassisk liten prinsess-modell alternativt en sluten krona av kunglig form. Det var ett florist-jobb att klä en myrtenkrona av hundratals små väldoftande gröna blad som virades fast på ställningen till en grön liten krona.​

Vill du läsa mer om detta så har jag läst in mig på bland annat hemsidan Shenet som du hittar här.
​Är du nyfiken på att veta mer om blomsterkransen vid bröllop och dess historia hittar du här.

Mitt första möte med det sydsvenska bonadsmåleriet tror jag var den många meter långa bonaden som visades på Hallands konstmuseum. Målad av Per Svensson, även kallad Per i Duvhult, som här skall ha målat dotterns brudfölje. Jag blev alldeles tagen av de granna färgerna och den naivistiska stilen i dessa bonader och speciellt då den här, där brudstassen (bröllopsföljet) kommer fram till bröllopsgården och bjuds på en sup under äreporten av brudens far. 

Det är något alldeles speciellt med de färgsprakande  bilderna som ger mig en förväntan om fest och glamman. På bonaden ser vi brudstassen med brudgum och förridare i flera rader på prickiga, randiga, färgglada hästar och i vagnarna efter bruden och hennes brudpigor. Alla med färggranna kransar och band som faller ned över nacken. Sk. brudnacke eller pignacke, så man skulle se fin ut bakifrån. Man kan tänka sig vilken härlig syn det var när dessa långa följen red genom byarna och mellan gårdarna. Bonaden visar ett allmogebröllop på landet under 1800-talet och jag blev så inspirerad av såväl färger som former. Skulle man kunna göra en kollektion smycken utifrån det?

Jodå! Det blev en kollektion av hårsmycken med diadem, kransar och brudkronor i det jag kallar Hallandsfest & bröllop. Ett tema som jag fortfarande jobbar med i ateljén. Jag jobbade med halvädelsten och silverplate i den stora brudkronan där själva kronringen är som en blomgirlang tagen ur bonaden ovan. Modellen är inspirerad av 1500-talets brudkronor (se inlägget om brudkronan i Unnaryd) som blev moderna under 1700-1800-talets allmogebröllop och syns tolkade i bonaderna. I varje spets monterade jag ett hamrat blänke som rör sig och fångar solstrålarna där bruden går fram. 

Senare fick jag möjligheten att plåta med hjälp av Ofelia och Anja i deras folkdräkter från Harplinge och Svartrå. Ofelia bär på bilden ett av mina enkla diadem med vita odlade sötvattenspärlor. Ett diadem som jag levererat till flera folkdräkter genom åren. Anja blir krönt med den stora "Hallandskronan" medan hon håller i en liten röd krona i 1700-talsmodell av träkulor som jag kallar "Rödtott".

Jag tror det var just dessa bilder på Anja som Anna Blomster hittade på Google då hon letade brudkrona till sitt mycket speciella bröllop sommaren 2019. Hon kom farande till min ateljé i Morup i mars samma år för att se om den verkligen kunde passa just henne? För det var den här brudkronan hon bestämt sig för att bära till sitt bröllop under Berättarfestivalen i Ljungbys 30-årsjubileum 2019. Hon jobbade nämligen på Sagomuseet i Ljungby med att berätta sagor och sägner för både vuxna och barn. Bröllopet skulle bli själva finalen på festivalen dit alla var bjudna och då ville hon bära en brudkrona med referenser till Halland, där hon var född, och så hade hon hittat denna på nätet och blivit lite kär. Men skulle den passa?

Jag brukar alltid säga att varje krona och hårsmycke jag gör slutligen hittar sin bärare. Lite likt Askungen och hennes glas-sko. Det är bara en fråga om tid innan hon kommer. Och i detta fallet hette hon Anna och kom farande från Ljungby för att prova ut brudkronan till sitt sagobröllop. Jag minns hur jag tog upp den från podiet och sakta monterade den över hennes hår. Den satt som en smäck! Helt rätt i både storlek och form. Hon var så otroligt fin där hon stod framför mig i ateljén. Rosig av glädje och lättnad. Den passade! 

Hon for iväg med brudkronan i asken och ett löfte om någon bild från bröllopet och jag var så glad att min stora Hallandskrona skulle få vara med om ett spännande äventyr och ett riktig sagobröllop. Hon hade berättat lite om hur hon skulle ha en egen variant av folkdräkt med dräktliv i blått och en vit linneklänning. Det lät fantastiskt.

Långt senare kom en bild på mejlen, inte en helt förväntad bröllopsbild, men en väldigt kul och jag tror en "väldigt Anna" utifrån vårt samtal i ateljén den där dagen. På bilden tar hon sig en sup ur en konservburk av glas strax innan hon ger sitt Ja! inför hela berättarfestivalen.
​
Och kanske var hon i det ögonblicket en smula inspirerad av bonaden av Per i Duvhult? Där han står redo med en sup i äreporten. Vad vet jag? Det var i alla fall fantastiskt att få se min brudkrona i ett så härligt och kreativt sammanhang.

Genom Annas besök hos mig så fick jag även ju veta att i Ljungby finns ett fantastiskt litet museum på tema sagor och sägner i bygden. Och varje år anordnar de en stor internationell berättarfestival där människor möts och berättar och lyssnar till varandras berättelser. Jag besökte själv museet 2020 för att få se allt som Anna berättat om och det var helt magiskt roligt och charmigt. Så har du vägarna förbi Ljungby, Titta in! 
​

- Det var bröllop i Södra Unnaryd den 13 juni 1909 och kyrkoherde Lindsten har noterat kronbröllop i kyrkan. För andra par noterades kyrkobröllop. Carl Persson och Hulda Jönsson blev man och hustru i kyrkan i Unnaryd. Äreporten stod på vägen utanför gården Lövdala. Det sägs att den stora brudkronan gled på sned och orsakade mormor en svår huvudvärk under bröllopsdagen. Kalaset efteråt hölls i Lövdala, som ligger utanför byn på väg mot Femsjö. Man kan se att kronan glidit lite bakåt, tycker jag, därav huvudvärken. Det var en stor dag och trots att morfar Carls far var död lyckades man tydligen få ihop till ett bra kalas.

Så lyder messet från Elisabet Haarala i Tranemo på mitt Instagram-konto. Hon hade svarat på mitt upprop om Äreportar med transparanger genom att skicka en bild på sin mormor och morfar framför äreporten från 1909. Tyvärr fanns här ingen transparang som vi kunde se på fotot, men väl en makalös äreport i formen av en stor krona med flaggor i topp. Jättefint... men...

Det som väckte min nyfikenhet var den stora brudkronan på bilden hon sänt. Jag kände direkt igen den som den vackra brudkronan från Södra Unnaryd i Småland på gränsen till Halland. En brudkrona som jag stött på två gånger tidigare och dokumenterat i både film och bild påUnnaryds Bonadsmuseum. Första gången fick jag en privat visning av Sören Kabell, Ordförande i hembygdsföreningen, som levande kunde berätta om den borttappade brudkronan i Unnaryd. Som man tror att en av bonadsmålarna sett och avbildat på en bonad. Filmen och bonaden kan du se här nedan.

​Andra gången var den heta sommaren 2018 när vi tog en dagsutflykt till Bonadsmuseet i Unnaryd. Termometern visade 36 plusgrader, men på bonadsmuseet rådde full aktivitet med studenter från Konstakademin i Dresden, som tolkade dessa makalösa bonader i olika projekt. Jag fick prova att bli en färggrann figur i en bonad, lite likt en klippdocka. Men det är ju en helt annan historia, som jag skall berätta om i ett annat inlägg senare. 

Inne på bonadsmuseet stod nu den stora brudkronan från Södra Unnaryd som varit "borttappad" sen länge. Jämte bonaden som den syns i av bonadsmålaren Johannes Nilsson. Det var kvävande hett i lokalen, men jag glömde det helt inför prakten framför mig. Pampig och guldförgylld, full av darrande, klirrande blad, med änglar och Maria-figurer som påminner om det katolska arvet och Jungfru Maria som himlens Drottning och oskulden förkroppsligad. ​

Brudkronan i Unnaryd är en tung pjäs på något drygt kilo i förgyllt tenn. Brudkronan ha åtta höga ståndare  i form av en stiliserad lilja (iris), en s.k. fleur-de-lis som representerar Jungfru Maria och ofta återfinns inom den franska heraldiken som ett tecken på kunglighet. Det är en symbol vi ofta hittar i kungliga kronor från medeltiden. I den här kronan är de besatta med änglar och keruber i topparna.  I de lägre ståndarna sitter ansikten i en medaljongform. Det kan vara jungfru Maria men här är jag mer osäker. Ornamenten är sannolikt gjutna och massproducerade för dessa brudkronor som blev populära och masstillverkades efter reformationen. 

Kronans ståndare hålls samman av en s.k. ten (ringformad stång). ​Kronringen är ledad med en inskription som är svårtydd på mina foton. Men jag tycker mig kunna utläsa Tennkrona gjord till Unnaryd. Brudkorna är antagligen gjuten i tenn och förgylld. Modellen är av det renässansmode som rådde på landsbygden långt in på 1700-talet. 

Kronbröllop hade kyrkoherden noterat berättade Elisabeth och undrade lite varför? När det står kronbröllop i kyrkböckerna så innebär det att bruden gifter sig i kyrkans egen brudkrona som då lånats eller hyrts ut. Bruden kallades då för en Kronbrud vilket var ett tecken på ärbarhet och jungfrulighet. 

Det skall finnas många historier om den här brudkronan har jag förstått när jag mejlade Hylte pastorat men tyvärr har jag inte lyckats få tag i den person som kan berätta dem alla. Men har du något att berätta om just den här kronan så får du gärna göra det i kommentaren eller kontakta mig på mejlen. 

Här nedan kan du se min korta lilla film från 2013 filmad med dåtidens mobilkamera vid en privat visning av Unnaryds Bonadsmuseum av nestorn Sören Kabell där han berättar om en specifik bonad och brudkronan i Unnaryd. Se den!

Har du något roligt att tillföra i den här berättelsen eller något att du känner till om brudkronan i Unnaryd. Tveka inte att  berätta i kommentaren. 

“En krona må vara på ditt huvud, du må vara kysk i din åstundan ... Och prydd på det sättet skall du invänta din brudgum."

Brudkronan och kransen, som vi känner dem, kan spåras bakåt i historien till Heliga Birgitta som på 1300-talet fick ett påbud från Jungfru Maria (se ovan) att den jungfruliga bruden skulle bära en krona på sitt huvud vid bröllopet. Nu är översättningen från latinet lite osäker så det kan även tolkas som en brudkrans eller ett Lad, som kransen även kallades under Vikingatid och medeltid.

Att stå KRONBRUD kom att bli statusfyllt hos allmogen genom historien och ingen beskriver det bättre än Selma Lagerlöf i romanen "Mårbacka".

"Och fastän nästan all grannlåten var oäkta gods, så kan man nog förstå, att en bondbrud med stor, hög krona och bred blomkrans på huvudet, med en mängd mångfärgade pärlband om halsen, med brokigt sidenskärp och brokiga band omkring kjolen, med smyckade handleder och spännen i skorna var den grannaste syn man kunde få skåda. "

I denna replay av ett Facebook Live från sommaren 2020, berättar jag historien om brudkronan, Grannlåtskronan, brudstassen och folkdräktens dräktsilver. Det blir en resa från medeltiden fram tills våra dagar. Häng med!

Idag skall vi ägna oss åt lite Crownspotting tänkte jag! Vi skall titta lite extra på en alldeles speciell brudkrona från medeltiden och se vart den leder oss? Så, låt oss börja ...

Blanche föddes som en kunglig Lancaster 1392 i Cambridgeshire som nummer sex i en skara av sju syskon. Vi vet inte så mycket om henne mer än att hon gifte sig med den 14 år äldre Hertig Ludwig av Bayern vars far var kung i Tyskland. En allians mellan kungariken med Blanche som en dyrbar handelsvara. 

Brudkronan som hon bar vid bröllopet den 6 juli 1402 i katedralen i Köln är en av de få kvarvarande medeltida kronorna och den kommer ur kung Richard II:s kvarlåtenskap. 

En makalös gotisk skapelse som idag finns att se i Münchens skattkammare. Den här kronan är en av totalt elva kronor som finns listade i Richard II:s inventarielista. Men det är bara den här kronan som vi vet har överlevt genom historien. Övriga är sannolikt sålda eller nedsmälta för att finansiera krig och annat. 

Ibland kallas den Blanche krona, ibland The Palatine crown, the bohemian, the french och ibland Crown of an English queen. Kärt barn har många namn.

För mig blev det en omedelbar förälskelse första gången jag såg den här kronan på bild. Det brände till i hjärtat och den blev faktiskt starten för “Kronmakaren”. Det var runt 2007 tror jag, kanske 2006... Jag fick syn på den i en tidning som ett bokomslag. Det var ett portalverk om medeltida europeiska smycken av Ronald. W. Lightbown från V&A i London. Jag hade aldrig sett maken till något så vackert som den höga sirliga gotiska guldkrona fylld av ädelsten och vita pärlor som fyllde framsidan. Så olik allt annat jag tidigare sett. 

Jag bara måste veta mer om detta! Så jag kastade mig till biblioteket i Örebro där jag bodde för att se om den fanns att låna. Jodå, det fanns ett exemplar i Sverige. I Uppsala. De kan fjärrlåna den en vecka till mig. Men jag får inte ta ut den från bibblan för boken kostar runt 15 000 kr att köpa. Aj aj!

Så jag köpte ett kopieringskort och satt där varje kväll efter jobbet, i en vecka och kopierade alla kapitel om just medeltida kronor och hårsmycken och allt som var angränsade ämnen. Boken är enorm, stor och tjock som en tegelsten, och så blev även min bunt av kopior.  Ett fantastiskt verk för den som är intresserad av medeltiden och smyckekonsten. Just den här kronan nämns dock bara på ett ställe i boken, i ett kort stycke. Men den frontar boken som ett av medeltidens gotiska återstående portalverk. 

I boken berättas att kronan ingick i Blanche av Lancasters hemgift men att den sannolikt tillhört Anne av Bayern som var gift med Richard II. Den ingår i inventarielistan efter densamme och överfördes till Blanche familj när hennes far Henry IV tog tronen från kusinen Richard II. Då dekorerades den med 91 pärlor, 63 balas rubiner, 47 safirer, 33 diamanter (varav 8 falska) och 5 smaragder. Kronan vägde knappt ett kilo, och värderades då till 246 engelska pund.

Man tror att kronan är tillverkad i antingen Frankrike eller England runt 1370-80, men den innehåller 8 fusk-diamanter vilket kan antyda England, som inte var helt främmande för oäkta stenar i kungliga kronor. 1402, inför bröllopet, restaurerades den och den saknade rosetten ersattes av ett klumpigare guldsmedsarbete i England. Kronan är gängad och kan därför förvaras platt, vilket är ganska vanligt i historien. Lätt att ta isär och frakta. 

Kronan består av 12 hexagonformade plattor (rosetter) i guld med emaljerade rosetter i blått och rött. Upp ur varje rosett springer en stiliserad Fleur de Lis (lilja) besatt av safirer, balas rubiner, smaragder och vita pärlor. Måtten på kronan anges till 18 cm hög och 18 cm i dm samt 56,5 cm i omkrets.

Det finns som sagt inte många gotiska kronor kvar intakta men av den här kan man få en bild av den symbolism, färg- form- och hantverksprakt som verkligen kännetecknade Gotiken i såväl dräkt och smycken som arkitektur (1100 -1500). 

Valet av såväl metall som stenar i kronan är naturligtvis viktigt. Safiren var medeltidens mest uppskattade sten och passande för en kung. Den blå färgen förknippades med Jungfrun och kunglighet och representerade trohet. Näst efter kom Rubinen som var kungligt röd. Den röda färgen var blodets, kärlekens och passionens färg. Diamanter stod för renhet och smaragden, den grönaste av gröna fick hjärtan att glädjas. Pärlan, vit som snö, var en referens till Jesus och Jungfrun (Mother of pearl) och den symboliserade just oskuld, renhet. Formen på kronan är som en cirkulär rabatt av liljor, även de en symbol för Jungfrun och kunglighet. Det är en kunglig krona som kom att användas vid åtminstone ett medeltida bröllop, som en brudkrona. Så mycket vet vi.

För mig var den här kronan starten på en fascination inför i kronor och brudkronan som ett rituellt, skulpturalt objekt. Och det är många gånger genom åren som jag har funderat på hur jag skulle kunna tolka den här i min enkla trådslöjd? Sommaren 2019 kom jag på hur jag skulle lösa fleurongerna på mitt vis och påbörjade vad jag kallar ett riktigt evighetsprojekt. Jag håller på ännu och är definitivt inte säker på om det kommer att fungera som jag tänkt mig. Men arbetet med kronan när min fantasi och tar mig ut på historiska äventyr.

Jag får inre bilder av Blanche där i katedralen i Köln med sin gyllene brudkrona. Kanske har hon håret utsläppt över ryggen? En blek engelsk ros? Vad tänkte hon där hon stod med en krans av gyllne liljor? Jag kikar lite närmre på årtalen och upptäcker till min fasa att hon bara är tretton år där hon står. En liten unge med en makalöst ståtlig brudkrona! Den inre bilden blir helt annorlunda nu! Huuh. Sen sansar jag mig och inser att medeltiden, mer eller mindre, präglas av barnbröllop. De flesta flickor gifts bort som barn eller väldigt unga flickor. Man blir heller inte så gammal, runt 30 år kanske?

Jag tröstar mig med att Blanche ändå, enligt källorna, skall ha haft ett lyckligt äktenskap med sin Ludwig. Hon fick sonen Rupert 1406 som sextonåring och Strumpebandsorden 1408. Den 22 maj, vid 17 års ålder dog hon av feber i Hagenau i Alsace och begravdes i Neustadt.

Hon hann inte göra mycket väsen av sig, vår Blanche. Men hennes lillasyster Philippa av England giftes bort med Erik av Pommern genom en allians med Kalmarunionens drottning Margareta I av Danmark. Så hon blev drottning Filippa av Sverige, Norge och Danmark och bosatte sig på Kalmar Slott. I brudgåva fick hon av sin make Fyn med Odense och Nasbyhoved i Danmark och Romerike i Norge. Samt, hör och häpna! Närke och Örebro i Sverige.

Cirkeln är sluten, nu är vi hemma i Örebro igen. Tänk vilka resor och aha-moments man kan få bara genom en enkel Crownspotting! Blanche med den makalösa gotiska brudkronan hade en lillasyster som blev drottning av Sverige och fick Örebro i bröllopspresent. Makalöst!

Drottning Filippa av Sverige (Norden) dog den 5 januari 1430, 35 år gammal och begravdes i Vadstena klosterkyrka. 

Blanche brudkrona finns ännu idag att se i Münchens Skattkammare.

Midsommar står för dörren och många av oss plockar blommor och binder kransar för att bära. Och kanske är Midsommar-natten ännu fylld av trolldom och mystik? Kanske nynnar du sakta raderna ur ​Visa vid Midsommartid medan du plockar dina blommor?

Du lindar av Olvon en midsommar krans Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans Som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn
I långdans, i språngdans, på glödande järn. I natt är du bjuden av dimman till dans
Där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Den här visan sjöng alltid min mormor för mig.​ Jag tycker den mer än något annan sammanfattar min känsla för Midsommar och mystiken i den här natten. En natt du unga flickor går ut och plockar sju sorters blommor för att lägga under huvudkudden och drömma om sin tillkommande.
Midsommarfirandet går tillbaka till förkristen tid, ​kanske rentav stenålder och firandet av ​Sommarsolståndet​ som dagen då solen står som högst på himlen. Det är den här tiden som kraften i naturen är som störst och riter och symboler som anspelar på fruktbarhet har dominerat i historien. Runt år 400 blev detta en kristen högtid för ​Johannes Döparen​. Så idag firas Midsommar runt om i världen som en blandning av kristen högtid och mytisk rit.
Blomsterkransen i håret är inget nytt. I antikens Grekland krönte man olympier med kransar av oliv och lager. Men kransen var även en budbärare då unga förälskade människor hängde kransar på dörren hos sin förälskelse som ett meddelande.
I antikens ​Rom blev lagerkransen en segerkrans som krönte kejsare​ och militärer efter prestationer på slagfälten. Här var gräskronan den finaste av dem alla. Och det vilt växande gräset i kronan plockades på platsen för slaget.
Även kvinnor bar kransar av blommor i antikens Rom.​ Man firade Floralia-festivaler till gudinnan Floras ära. Hon som var beskyddare av våren, blommorna och växtligheten. En blomsterkrans i håret blev då även mode och ett skönhetstecken. Men, blomsterkransen användes även som brudkrona och då med Verbena som bruden själv plockade inför sitt bröllop.
Under en period av medeltiden förknippades blomsterkransen med hedniska riter och blev därför ett tecken på nåt okristligt. Men snart bar både riddare och deras
damer blomsterkransar vid hoven i Europa vid festliga tillfällen genom hela medeltiden och renässansen. Ibland var de friargåvor mellan ett älskande par. Apelsinblom kom på modet som brudkrans, då korsriddarna tog hem dem från mellanösterns doftande paradisträdgårdar.​ Apelsinblomman symboliserade renhet, oskuld och kyskhet men även fertilitet - värden som en ung brud skulle stå för.

Blomsterkransen som symbol för Moder Jord,​ jungfrulighet och skönhet har nog egentligen alltid funnits. Under 1800-talet och empiren väcktes intresset åter för blomsterkransar till bröllop med tillbakablickar på antiken genom utgrävningarna av Herculaneum och Pompei. Apelsinblom och även myrten, som har en mångtusenårig tradition som brudkrans i medelhavet, kom på modet under det sena 1700-talet.

Drottning Viktoria I av England ​skapade bröllopsmode genom att bära en enkel (men dyrbar) krans av apelsinblom vid bröllopet den 10 februari 1840 när hon fick sin prins Albert. Men genom att blomman blir en apelsin så kom den även att symbolisera fertilitet under Viktoriansk era. Ett mode som påverkade såväl adel som medelklass där även myrten i brudkronan blev ett mode som smittade av sig långt in på 1900-talet. (Här kan du kika på den apelsinblomskrans som jag berättar om i mitt sommarprat. Den som får en ny knopp med varje barn... Fast jag hade fel om vax här, fy på mig. Självklart har en drottning emalj och porslin. )

Idag är blomsterkransen återigen högsta mode bland de mer bohemiska brudarna. ​Gärna fyllda av mjukt rosa pioner och rosor, luftigt bundna i kombo med flätor eller utsläppt hår. Mer som en hyllning till hippiekulturen som bar blomsterkransar med vilda blommor som symbol för Peace, love and understanding mer än som hyllning till jungfru Maria.
Och det är väl i den här hyllningen till Moder Jord och naturens väsen som vi idag får nämna Midsommarkransen du binder om ditt hår. En rit som innehåller såväl hednisk som kristen symbolik. Förr trodde man ju att just vid Midsommar hade naturen som mest kraft och man plockade blomster för att fånga kraften som sen kunde bota sjukdomar och avvärja allt elände under resten av året. Till jul slängdes kransen i badet för att återuppväcka styrkan från Midsommarnatten.

Så ut och plocka dina blommor, bind en krans och linda den om ditt hår. För inatt skall du dansa ​vid Svartrama tjärn... 

Blått är flott säger barnramsan, men stämmer det? Forskningen säger att vi bedömer prylar och människor på runt 90 sekunder och mellan 60-90% av den bedömningen baseras på färgen. Runt 20% av jordens befolkning anger färgen blå som sin favoritfärg och runt 60% svenska företag har blått som en färg i loggan. Men blått är även himlens och havens färg och vi förknippar blått med känslor av tillit, trovärdighet, frid, lugn, auktoritet...

Har det alltid varit så?
Näää! I filmen här nedan, som är en replay av ett Facebook Live i min serie av sommarprat under sommaren 2020, berättar jag om färgen blå genom historien utifrån brudens och bröllopets perspektiv. Vi börjar i förhistorisk tid och slutar med den viktorianska bröllopsramsan "Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått, något fått."

​Här nedan ser du bilderna jag refererar till i mitt Facebook Live.

#brudkrona #bröllop #historia #medeltid #jungfrumaria